|
Söndag morgon, 04:30. Jag har sovit lite halvtaskigt och känner mig inte alls redo. Äter nog inte lika mycket som jag borde. Några minuter efter 6 är vi nere vid starten, det är minus 16 grader. Några tycker det är perfekta förutsättningar, andra muttrar över att förmodligen Kaisers Skidbod och Craft gått in och sponsrat SMHI då de ju igår kväll pratade om minus 25 grader. Själv är jag bara koncentrerad och har redan konstaterat att jag frös om fötterna redan när jag gick från stugan till bussen. Väl på startområdet försöker jag hålla igång och springa, hänger dessutom med så bra som koordintionen tillåter när fräscha Friskis tjejer kör igång något gemensamt uppvärmningspass. 20 minuter i 8 går vi in i startfållan och letar upp våra skidor som vi placerat där någon timme tidigare. Jag står ju i sista startled och när jag blickar framåt konstaterar jag svårigheterna med att ta rygg på Staffan Larsson i första backen.
Hör ett litet muller, oj det var tydligen starten som gick. Nåväl inte mycket man kan göra bara att hänga på i sitt spår. Flyter på alldeles lagom men när man närmar sig backen över vägen så blir det tvärstopp. Jag inser med en gång att det inte är någon idé att ställa sig och ropa ur spår, det är nog bara att följa sitt led.
Vi hade ställt oss långt till vänster och det tycker jag visar sig vara helt fel. Man blir mer eller mindre tvingad att köra vänster om den lilla stugan och det verkar flyta på bättre på andra sidan.
|
När jag vänder mig om är det inte många åkare bakom mig och det känns lite stressande, när sen 2 gubbar i "tandemskidor" åker förbi mig känner jag att något måste göras. Tar rygg på dessa gubbar som lirkar sig fram hyggligt. De berättar också att de lät hela startfältet åka iväg innan de startade. Backarna upp tar 1 timme, sen tittar solen fram. Jag fäller ner mina nyinköpta glasögon. Dessvärre är det helt igenisade på insidan så det blir till att fälla upp dem igen.
Känns som om det har tagit en evighet till Smågan och där snackar Speakern om att det är 50 minuter kvar tills repet dras och att 11000 åkare passerat. 11000 åkare? Jag vänder blicken bakåt för att se om det är någon bakom mig, jo det verkar så. Nu börjar det iallafall flyta på lite bättre i spåret och man kan börja åka litegrann i egen takt. Tycker resan till Mångsbodarna går bra, däremot börjar det kännas jobbigt i backarna upp mot Risberg. Med rånarluvan på börjar det dessutom bli riktigt varmt i knoppen, fötterna är dock helt borta. Jag tar en lite längre paus i Risberg, glidet är väldigt bra men jag saknar riktigt bra fäste. Försöker valla om men det blir ej bättre.
I Evertsberg har man avverkat drygt 5,5 mil. Jag är helt slut i armarna och det var också något jag befarade innan. Nåväl efter Evertsberg är det ett par goa nedförsbackar och inte alltför långt efter dyker Ellos egna kontroll upp.
Jag får hjälp att lägga på ny fästvalla och får desstutom reda på att jag är drygt 3 timmar efter Michael Müller som är bästa Ellosåkare.
|
Jag åker vidare, känner att orken kommer och går, är ju fortfarande ganska kraftlös i armarna men det går hyggligt att diagonala sig fram och på så sätt jobba mest med benen. I Hökberg när det är 19 mil kvar känner jag att det är bäst att gå in i Sjukstugan och kolla till mina fötter. Får låna en hårblåsliknande pryl, sitter och pratar med en annan åkare när det börjar lukta underligt. Ajdå, då har man ett par ullsockar med rejäla hål numera. Det kommer in en annan kille som måste ligga ner och jag känner att jag nog får åka vidare.
19 kilometer kvar, bara att kämpa på. Känns underligt men helt plötsligt känner jag mig hur stark som helst (allt är ju relativt), det är väldigt flackt till Eldris och jag åker på riktigt hyggligt. I Eldris är jag 10 minuter över 17 och jag inser att jag har 50 minuter på mig att avverka de sista 9 km för att komma under 10 timmar. Tror väl inte riktigt att det skall gå men gör ett försök. Hittar en bra rygg att gå med i innan jag tar mig förbi även honom. Vi denna tidpunkten börjar jag få kramp i vänster lår, går hyggligt att köra ändå jag undviker dock att krypa ihop i nedförsluten. Moraparken känns väldigt lång och jag kämpar mot klockan, på upploppet ser jag att det inte kommer att gå men jag känner mig väldigt glad över att se målet. Tiden blir 10:01:14 och placeringen 9864. Gör nog ett försök nästa år också...
|
